Idag är en sådan där jobbig dag, då allt bara känns hemskt och hopplöst. Paniken skriker, ångesten river och tårarna rinner. MEN... detta är endast en dag, inte en livstid. Och jag inser att det faktiskt blir bättre. Jag tror jag växt, blivit mer förståndig och fått en viss sjukdomsinsikt. Dessutom har mitt psyke blivit mindre känsligt efter alla terapi timmar, efter alla år på Bup och framförallt efter året med DBT. (en special anpassad KBT behandling inriktad för att behandla bland annat Borderline.)
Idag är en sådan där jobbig dag... inte en sådan där jobbig vecka, månad eller år. Och jag vet att det kommer kännas bättre i morgon, det enda jag kan göra nu är att bita ihop.
Livet är jobbigt just nu, jag känner mig övergiven, jag ÄR övergiven. Jag känner mig lurad, sårad, spottad på. Allt händer på en och samma gång. Kärleken är överskattad, och jag har fått tre käftsmällar av den på kort tid. Sårad av de jag älskar. Jag kanske borde sluta jaga lycka, kärlek och popularitet. En jakt som tar allt i från mig, tär på mina krafter. När jag inte finner det jag söker har jag ingenting kvar. Allt det jag skulle kunna döda för rinner som sand ur mina händer och kvar är jag utan några skyddande lager.
Jag måste börja ta hand om mig själv, finna min plats i mitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar