Förlorad i ingentinget

Jag önskar någon kunde förklara för mig varför det är så här. Varför mat är det jag tänker på 90 procent av tiden.
Vare sig jag väger 95 kg och använder maten som en drog, hetsar i mig det för att skapa ångest. Eller jag väger runt 50 kg, och svälter mig själv för att få det som gör så ont inuti att synas på utsidan, så kan jag inte släppa tanken på alla de där kalorierna jag antingen måste äta eller de jag tvingar mig själv att vara utan.
Kan någon förklara för mig varför ingen förstår? Kan någon förklara för mig varför Bup, som var så väl medvetna om mina problem ignorerade dem. För jag tror, nej jag vet, att allt hade varit annorlunda nu om jag då fick den hjälp jag behövde.
Att växla mellan att vara underviktig och överviktig på så kort tid förstör min kropp, och jag vet att detta är sjukt, men jag kan inte sluta. Jag kan inte sluta skada min kropp, jag kan inte låta bli att tänja på gränserna. Jag klarar inte detta själv, jag vet att det inte kommer gå, jag kommer aldrig leva ett normalt liv om ingen hjälper mig. Men ingen tar en överviktig ätstörd f.d anorektiker på allvar. Därför vågar jag inte säga som det är, därför kan jag inte förklara min ångest. Ätstörningsångesten, Borderlineångesten och Fantamittlivångesten. Jag är låst, fast, och kommer ingenstans. Förlorad i ingentinget med kaloriräkning och matspöken.